Hej!
Jag har hållit på med hästar hela livet i stort sett, hoppning har varit det jag föredragit även om jag tyckt att dressyr varit intressant det med.
Jag tog ett uppehåll i ridningen strax efter min första mer smärtsamma olycka, spjälkte min högra handled mot ett hinderstöd och slog tydligen huvudet i bommen, minns inget av det och vi upptäckte inte att armen var i dåligt skick förns vi kom hem och allt var väldigt, väldigt svullet och gjorde rätt ganska så ont. En natt på akuten blev det och sen gipsad arm i tre veckor, dock var det rätt kul att höra alla lärare säga "Ja du kan väl inte skriva nu, men du kan ju läsa" och efter en stund när jag tittat oförstående på dem "just ja du är ju vänsterhänt, vilken tur du hade". Detta var när jag var ca 11-12 år minns inte exakt.
Började rida lektion igen när jag var typ 16 tror jag, minns inte helt eftersom det var ju ett tag sedan. Jag hoppade inte så mycket då, var av okänd anledning livrädd för att hoppa oxrar trots att jag trillade av i en rad av tre hinder med studs. Jobbade mig sakta fram med min skräck och hade i stort sett jobbat bort den helt, hade dock alltid fjärilar i magen när det låg bommar framme i ridhuset och en lättare känsla av att jag eventuellt behövde spy.
För ett år sedan hade vi hopp lektion, inget speciellt egentligen förutom att vi ryttare verkade ha lite svårt att hålla oss kvar i sadlarna, jag satt dock kvar och hästen jag red uppförde sig riktigt duktig, hon har lite problem med att gå i höger galopp men det blev oftast rätt efter ett hinder.
Vi tog det hindret innan rätt bra och sen när vi hoppade kommande hinder vet jag inte vad som hände minns att tanken "detta känns fel" innan jag slog ner i marken bara typ en halvsekund innan hästen landade över mina ben. Jag konstaterade rätt snabbt att något var fel, när jag vred på huvudet svartnade det för ögonen och när jag försökte stödja på vänsterben vek allt i väg och fel håll, vilade på en pall och väntade på att mina föräldrar skulle komma ner.
Fick hjälp av min kompis mamma att sätta mig i hallen till stallet. Vi trodde att höften kanske var ur led och i efterhand borde nog resan till akuten i Falun skett med ambulans, men det är lätt att vara efterklok.
Även denna gång blev det en hel kväll/ halvnatt på akuten i Falun, det var kaos på ortopedavdelningen då det endast fanns en ortopedläkare på plats och en massa pensionärer hade halkat omkull och brutit lite alla möjliga ben. Efter lååååång tids väntan fick vi veta att jag hade en spricka i bäckenbenet "tur i oturen" så satt den på ett välskyddat ställe, alltså mitt bland alla muskler och muskelfästen som går till typ allt i kroppen.
Jag borde ha hoppat på kryckor kanske, men det gjorde för ont att lägga tyngden på dem så valde att gå istället, trots att detta gjorde ont och smått inte uppfattades av t.ex. idrottsläraren att jag inte kunde vara med på idrotten p.g.a. sprickan i bäckenbenet.
Jag lyckades dock träna så pass att jag kunde göra min släggsäsong, den blev inte bra och egentligen borde jag nog ha skippat säsongen helt, men som jag sagt tidigare: det är lätt att vara efterklok!
I höstas drog jag bara för att ha "tur" min vänstra knäskål ur led vilket resulterade i att jag fick hoppa på kryckor i typ en månad. Missade skol-SM i friidrott, något jag tyckte väldigt synd om mig själv över.
Jag går nu hos en sjukgymnast som har hjälpt mig med alla mina skador på vänstersida så otroligt mycket, jag kan nu äntligen springa, snurra runt och faktiskt hoppa jämfota igen, något jag faktiskt saknat under tiden med knä och bäckenbens skadan!
Igår tog jag det stora steget och red över bommar och mellan hinderstöd igen, hoppade även låga hinder med min pålitliga om aningen nervösa Explosive, hon verkar gilla hoppning och igår var nog knappast sista gången hon och jag hoppade tillsammans!
Tack för att du läste och lämna gärna en kommentar <3
Kram Sandra
Jag tog ett uppehåll i ridningen strax efter min första mer smärtsamma olycka, spjälkte min högra handled mot ett hinderstöd och slog tydligen huvudet i bommen, minns inget av det och vi upptäckte inte att armen var i dåligt skick förns vi kom hem och allt var väldigt, väldigt svullet och gjorde rätt ganska så ont. En natt på akuten blev det och sen gipsad arm i tre veckor, dock var det rätt kul att höra alla lärare säga "Ja du kan väl inte skriva nu, men du kan ju läsa" och efter en stund när jag tittat oförstående på dem "just ja du är ju vänsterhänt, vilken tur du hade". Detta var när jag var ca 11-12 år minns inte exakt.
Började rida lektion igen när jag var typ 16 tror jag, minns inte helt eftersom det var ju ett tag sedan. Jag hoppade inte så mycket då, var av okänd anledning livrädd för att hoppa oxrar trots att jag trillade av i en rad av tre hinder med studs. Jobbade mig sakta fram med min skräck och hade i stort sett jobbat bort den helt, hade dock alltid fjärilar i magen när det låg bommar framme i ridhuset och en lättare känsla av att jag eventuellt behövde spy.
För ett år sedan hade vi hopp lektion, inget speciellt egentligen förutom att vi ryttare verkade ha lite svårt att hålla oss kvar i sadlarna, jag satt dock kvar och hästen jag red uppförde sig riktigt duktig, hon har lite problem med att gå i höger galopp men det blev oftast rätt efter ett hinder.
Vi tog det hindret innan rätt bra och sen när vi hoppade kommande hinder vet jag inte vad som hände minns att tanken "detta känns fel" innan jag slog ner i marken bara typ en halvsekund innan hästen landade över mina ben. Jag konstaterade rätt snabbt att något var fel, när jag vred på huvudet svartnade det för ögonen och när jag försökte stödja på vänsterben vek allt i väg och fel håll, vilade på en pall och väntade på att mina föräldrar skulle komma ner.
Fick hjälp av min kompis mamma att sätta mig i hallen till stallet. Vi trodde att höften kanske var ur led och i efterhand borde nog resan till akuten i Falun skett med ambulans, men det är lätt att vara efterklok.
Även denna gång blev det en hel kväll/ halvnatt på akuten i Falun, det var kaos på ortopedavdelningen då det endast fanns en ortopedläkare på plats och en massa pensionärer hade halkat omkull och brutit lite alla möjliga ben. Efter lååååång tids väntan fick vi veta att jag hade en spricka i bäckenbenet "tur i oturen" så satt den på ett välskyddat ställe, alltså mitt bland alla muskler och muskelfästen som går till typ allt i kroppen.
Jag borde ha hoppat på kryckor kanske, men det gjorde för ont att lägga tyngden på dem så valde att gå istället, trots att detta gjorde ont och smått inte uppfattades av t.ex. idrottsläraren att jag inte kunde vara med på idrotten p.g.a. sprickan i bäckenbenet.
Jag lyckades dock träna så pass att jag kunde göra min släggsäsong, den blev inte bra och egentligen borde jag nog ha skippat säsongen helt, men som jag sagt tidigare: det är lätt att vara efterklok!
I höstas drog jag bara för att ha "tur" min vänstra knäskål ur led vilket resulterade i att jag fick hoppa på kryckor i typ en månad. Missade skol-SM i friidrott, något jag tyckte väldigt synd om mig själv över.
Jag går nu hos en sjukgymnast som har hjälpt mig med alla mina skador på vänstersida så otroligt mycket, jag kan nu äntligen springa, snurra runt och faktiskt hoppa jämfota igen, något jag faktiskt saknat under tiden med knä och bäckenbens skadan!
Igår tog jag det stora steget och red över bommar och mellan hinderstöd igen, hoppade även låga hinder med min pålitliga om aningen nervösa Explosive, hon verkar gilla hoppning och igår var nog knappast sista gången hon och jag hoppade tillsammans!
Tack för att du läste och lämna gärna en kommentar <3
Kram Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar